tro på Gud
Innebörden av tro på Gud
Den innebär en fast tro på att Gud l existerar och en bestämd bekräftelse av Hans herravälde, gudomlighet, namn och attribut.
Vi kommer nu att diskutera dessa fyra mer ingående.
En medfödd disposition för att tro på Gud (fiṭrah)
Att bekräfta Guds existens är något hos människan medfött och något som inte ställer krav på bevis. Förvisso är det av detta skäl som de flesta människor, sina skiljaktiga religiösa uppfattningar till trots, erkänner Guds existens.
Även om vissa människor försöker utrota eller ignorera den gör den medfödda böjelse att tro på Gud l och tillbe Honom som Han har ingjutit i oss (fiṭrah) att vi i våra hjärtan vet att Gud l existerar, och vi söker alltid Hans hjälp och stöd vid katastrofer och i svåra tider.
De otaliga exempel vi känner till där människor har fått sina böner besvarade, sina önskningar uppfyllda och sin oro stillad visar utan skuggan av ett tvivel att Gud l verkligen existerar.
Beläggen för Guds existens är tydliga och många
- Alla erkänner intuitivt lagarna om kausalitet; dvs. att allting har en bestämmande orsak. Det är omöjligt för någonting att skapa sig själv eller att skapas utan en skapare, och det måste därför finnas en kausativ agent för de otaliga levande väsen vi ser omkring oss. Denna orsak är Gud l. I Koranen sägs: Skapades de kanske av en slump? Eller är de själva skaparna? (Sura aṭ-Ṭūr, 52:35) Versen säger helt enkelt att människor inte skapades utan en skapare och inte heller kan ha skapat sig själva, vilket betyder att det var Gud l som skapade dem.
- Den underbart felfria plan som kan skönjas i universum med dess högst raffinerade beståndsdelar; dess himmel, jord, stjärnbilder och träd och oräkneliga andra fantastiska under och imponerande storverk, visar tveklöst på en Skapare, dvs. Gud l. I Koranen sägs: Guds verk, som i allt är fulländat! (Sura an-Naml, 27:88)
Ett exempel är stjärnor och planeter som alla rör sig i jämna banor kring sina respektive gemensamma masscentrum.
I Koranen sägs: Solen skall inte skynda ifatt månen, och natten hinner inte upp dagen; var och en rör sig nämligen i sin [fastställda] bana. (Sura Yā Sīn, 36:40)
Människan själv är ett av de mest centrala tecken som vittnar om Guds existens. Vi behöver bara reflektera över välsignelserna med förståndet, sinnena och den välproportionerliga kroppen vilka Gud l har skänkt oss. I Koranen sägs: För dem som har visshet i tron finns tecken [på Guds allmakt överallt] på jorden, och inom er själva. Varför inte [öppna ögonen och] se: (Sura ad̂-D̂āriyāt, 51:20-21)
Innebörden av tro på Guds herravälde
Innebörden är att ha en fast tro på att Gud l är alltings Herre, Ägare, Skapare och Försörjare; att Han är den som ger liv och förorsakar död; att Han är den ende som kan göra gott och förorsaka skada; att allt gott vilar i Hans hand; att Han har makt till allt; och att ingen delar någon av dessa egenskaper med Honom.
Tro på Guds herravälde avkräver därför en muslim att tro att:
|
Gud l är den ende skaparen av allting i universum. I Koranen sägs: Gud är alltings Skapare… (Sura az-Zumar, 39:62) Människans kreativitet inbegriper endast sådana processer som omvandlar någonting från ett tillstånd till ett annat – att sätta samman och bygga – och handlar inte om ursprungligt skapande, om att skapa någonting ur ingenting eller att föra någonting tillbaka till liv efter döden. |
| Gud är den ende som ser till att det finns försörjning för Hans skapelse, och det finns ingen annan som kan göra det. I Koranen sägs: Det finns ingen levande varelse på jorden som Gud inte sörjer för… (Sura Hūd, 11:6) |
| Han är alltings Ägare. Guds är herraväldet över himlarna och jorden och allt vad där ryms och Gud har allting i Sin makt. (Sura al-Mā’idah, 5:120) |
|
Han är den ende härskaren och styr allt som händer i universum. Han styr skapelsens ordning, från det högsta till det lägsta… (Sura as-Sajdah, 32:5) Människans förmåga att hantera sina världsliga angelägenheter är tämligen begränsad och beroende av det material som finns till hennes förfogande. När hon gör detta kommer hon antingen att lyckas eller misslyckas. Guds reglering av allt som sker i universum är emellertid genomgripande och är därför destinerad att vara verkningsfull eftersom det inte finns något som kan motverka den på något sätt. I Koranen sägs: Skapelsen är Hans och Han befaller över allt. Välsignad vare Gud, världarnas Herre! (Sura al-A‘rāf, 7:54) |
Det finns ingen levande varelse på jorden som Gud inte sörjer för… (Sura Hūd, 11:6)
De med Profeten ﷺ samtida polyteisterna trodde på Guds herravälde
De med Profeten ﷺ samtida polyteisterna bekräftade Guds herravälde och trodde att Han är alltings Skapare, Herre och Ordnare. Denna bekräftelse var i sig dock inte tillräcklig för att de skulle antas som muslimer. I Koranen sägs: Och om du frågar människorna: “Vem har skapat himlarna och jorden?” - svarar de helt säkert: “Gud.” Säg: “Gud ske lov och pris!” Nej, de flesta av dem är okunniga. (Sura Luqmān, 31:25)
Bekräftelsen av att Gud l är alla världars Herre och att Han är Skaparen, Ägaren och Den som försörjer genom sina välsignelser, för med sig att all tillbedjan måste riktas mot Honom utan att på något sätt sätta någon eller något vid Hans sida.
Det skulle vara befängt att först bekräfta att Gud l är alltings Skapare, Den som tar hand om allt och Den som ger liv och orsakar död, och sedan rikta en dyrkanshandling mot någon annan än Honom. Att göra så är ett fruktansvärt misstag och den värsta av alla synder. I Koranen sägs: Och Luqman talade till sin son och förmanade honom: “Käre son! Sätt inte medhjälpare vid Guds sida; att sätta medhjälpare vid Hans sida är att begå en svår orätt!” (Sura Luqmān, 31:13)
Då Profeten ﷺ tillfrågades om den värsta synden i Guds ögon svarade han: ”Att dyrka någon vid sidan av Gud trots att det är Han som har skapat dig.” (Ṣaḥīḥ al-Buk̂ārī: 4207: Ṣaḥīḥ Muslim: 86)
Tro på Guds herravälde ger ro i hjärtat.
Ingen av Guds skapelser kan undfly det som Gud har bestämt, eftersom Han är människornas Ägare som för dem påbjuder det Han vill i Sin absoluta visdom. Allt utom Gud är skapat och i behov av sin Skapare som styr och kontrollerar allt. Skapelsen har alltså ingen försörjare eller övervakare utom Gud, och ingenting ens så litet som en atom rör sig utan Hans tillåtelse. Den som i fast övertygelse bekräftar allt detta binds i sitt hjärta till Gud, ber inte någon annan än Honom om någonting, förlitar sig på Honom i alla världsliga angelägenheter och tar lugnt, målmedvetet, ståndaktigt och full av tillförsikt itu med livets upp- och nedgångar. Ty så snart vi har gjort allt vi rimligen kan för att uppnå ett världsligt mål och bett Gud om hjälp har vi också gjort vår plikt. På så sätt blir vi nöjda och åtrår inte det som andra har, fullt medvetna om att all beslutsbefogenhet ligger hos Gud som skapar och väljer vad Han vill.
> Tro på Guds herravälde ger ro i hjärtat.
Vad innebär detta?
Det innebär en fast tro på att Gud l är den enda sanna Gud som äger rätt att dyrkas. Av detta följer att alla såväl synliga som dolda dyrkanshandlingar, såsom åkallan, gudfruktan, förtröstan, bönen, den föreskrivna allmosan, zakat (zakāh), fastan och hjälpsökande ska riktas mot Honom ensam. I Koranen sägs: Er Gud är den Ende; det finns ingen annan Gud än Han, den Nåderike, den Benådande. (Sura al-Baqarah, 2:163)
Versen gör det överväldigande tydligt att Gud l är en enda Gud, något som innebär att Han ensam är förtjänt av dyrkan och att ingen annan ska dyrkas vid sidan av eller i stället för Honom.
> Att vittna om Guds enhet och rikta alla dyrkanshandlingar mot Honom ensam är själva förverkligandet av innebörden av utsagan ”lā ilāha illā Allāh”.
Betydelsen av tron att Gud är den ende som har rätt att dyrkas
Betydelsen av tron att Gud l är den ende som har rätt att dyrkas är tydlig i flera avseenden:
1
Att dyrka Gud l är det yttersta syftet med människornas och djinnernas existens. I Koranen sägs: Jag har skapat djinnerna och människorna enbart för att de skall dyrka Mig. (Sura ad̂-D̂āriyāt, 51:56)
2
Gudsdyrkan är också det som ligger bakom att Gud l skickade sändebud och uppenbarade gudomliga skrifter för att bekräfta att Gud l är den ende som har rätt att dyrkas och avvisa falska gudar som tillbes vid sidan av eller tillsammans med Honom. I Koranen sägs: Till varje samfund har Vi låtit ett sändebud komma [för att förkunna]: “Dyrka Gud och håll er borta från det onda!” (Sura an-Naḥl, 16:36)
3
Att dyrka Gud l är människans första skyldighet gentemot sin skapare. När Profeten ﷺ instruerade Muʻād̂ ibn Jabal inför dennes uppdrag i Jemen sa han: ”Du ska till ett folk som tillhör Skriftens folk. Låt det första du kallar dem till vara att vittna om att det inte finns någon Gud som har rätt att dyrkas utom Gud.” (Ṣaḥīḥ al-Al-Buk̂ārī: 1389; Ṣaḥīḥ Muslim: 19)
Det vill säga, låt dem rikta all sin dyrkan mot Honom ensam.
4
Tron på att Gud l är den ende som har rätt att dyrkas är själva förverkligandet av innebörden av utsagan ”lā ilāha illa Allāh”. Det arabiska ordet ”ilâh” (vanligen översatt till ”gud”) åsyftar vad som än dyrkas. Därför finns ingen gud som verkligen är värd dyrkan utom Gud l, och således ska ingen dyrkanshandling tillägnas någon annan än Honom.
5
Tron att Gud l är den ende som har rätt att dyrkas är en logisk följd av tron att Han är Skaparen, Ägaren och Den som styr och kontrollerar allt.
Här inbegrips de namn och attribut som Gud l har fastställt för Sig själv eller som Hans sändebud har fastställt för Honom på ett sätt som passar Hans majestät.
Gud l har de vackraste namn och mest fulländade attribut. Alla Hans namn och attribut är unika. I Koranen sägs: Ingenting är som Han - Han som hör allt, ser allt. (Sura aŝ-Ŝūrā, 42:11) Ingenting av det som Han har skapat har därför namn eller attribut som på något sätt liknar Hans.
Några av Guds vackra namn
Den Nåderike, den Benådande. (Sura al-Fātiḥah, 1:3)
Den Hörande, den Seende. (Sura aŝ-Ŝūrā, 42:11)
Han är den Allsmäktige, den Vise. (Sura Luqmān, 31:9)
Gud - det finns ingen Gud utom Han, den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare. (Sura al-Baqarah, 2:255)
Lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre. (Sura al-Fātiḥah, 1:2)
Förtjänster med att tro på Guds namn och attribut
1
Att lära känna Gud l bättre. Genom att tro på Guds namn och attribut ökar man sin kunskap om Gud l vilket i sin tur ökar ens tro på Honom. De som känner till och förstår Guds namn och attribut är destinerade att få sina hjärtan fyllda av vördnad, kärlek och underkastelse inför Honom ensam.
2
Att lovprisa Gud l genom att använda Hans vackra namn är den bästa formen av åminnelse (d̂ikr). I Koranen sägs: Åkalla Gud - och ha Honom alltid i era tankar! (Sura al-Aḥzāb, 33:41)
3
Att åkalla Gud l genom att använda Hans namn och attribut. I Koranen sägs: Guds är fullkomlighetens sköna namn; anropa Honom alltså med dessa [namn]... (Sura al-A‘rāf, 7:180) Ett exempel på detta är att säga: ”Yâ, Tawwâb, tub ʿalayya! Yâ Rahîm, irhamnî!” (Du som godtar ånger, förlåt mig! Du som benådar, var barmhärtig mot mig!)
> Innebörden av dyrkan (ʻibādah)
Det arabiska ordet ”ʻibādah” inbegriper alla de ord och handlingar som Gud l älskar och godkänner och som Han har påbjudit eller rekommenderat, oavsett om det rör publika dylika såsom den föreskrivna bönen, zakat eller vallfärd; eller dolda såsom kärlek till Gud l och Hans sändebud, förtröstan på Honom eller bön om hjälp från Honom.
Dyrkan omsluter alla tillvarons aspekter |
Var och en av den troendes handlingar är en dyrkanshandling (ʻibādah) om avsikten med att göra dem är att komma Gud l närmare. Dyrkansbegreppet i islam är således inte begränsat till religiösa ritualer såsom bönen och fastan, utan inbegriper alla goda handlingar som utförs med goda avsikter. På så sätt betraktas en muslims alla goda handlingar som dyrkanshandlingar för vilka han kommer att få belöning i livet efter detta. Om han till exempel äter, dricker eller sover för att få styrka att lyda Gud l kommer han att belönas för denna avsikt. En muslim lever på detta sätt hela sitt liv för Guds skull. Att äta för att få styrka att lyda Gud l, att gifta sig för att hålla sig borta från otillåtna sexuella förbindelser, att söka kunskap, att ta en examen, att göra upptäckter, en hustrus omsorg om make, barn och hem är alla dyrkanshandlingar så länge de åtföljs av goda avsikter.
Alla goda handlingar som utförs med goda avsikter betraktas som dyrkanshandlingar för vilka människan kommer att belönas.
Skälet till att djinnerna och människorna skapades |
Gud l säger: Jag har skapat djinnerna och människorna enbart för att de skall dyrka Mig. Jag begär ingen försörjning och ingen föda av dem. Det är Gud som drar försorg [om skapelsen], den Starke, den Orubblige. (Sura ad̂-D̂āriyāt, 51:56-8)
I versen berättar Gud l för oss att syftet med att skapa djinnerna och människorna är att de ska dyrka Honom. Han är dock inte i behov av deras dyrkan utan det är tvärtom de som på grund av sitt totala beroende av Honom är i behov av att dyrka Honom.
Den människa som försummar en skyldighet mot sin skapare och ger fritt spelrum för de världsliga njutningarna utan att begrunda den gudomliga bakgrunden till sin existens, blir som vilket djur som helst utan några privilegier alls i förhållande till andra djur. Djur äter och följer sina instinkter på samma sätt men de kommer inte likt människan att ställas till svars på Domedagen: …De som framhärdar i att förneka sanningen skall [under en tid] få njuta av livet och inta sin föda som boskapen betar; därefter skall [den eviga] elden bli deras slutliga boning. (Sura Muḥammad, 47:12) Genom att förneka sina skyldigheter mot sin Herre blir dessa människor som djur men i motsats till djur kommer de att straffas för sin olydnad, ty till skillnad från djur har de fått sig tilldelat intelligensens gåva.
Gudsdyrkans pelare |
Den dyrkan som Gud l har påbjudit är baserad på två viktiga pelare:
Den första pelaren: fullständig ödmjukhet och fruktan
Den andra pelaren: oinskränkt kärlek till Gud
Innebörden är att den dyrkan (ʻibādah) som Gudlhar påbjudit för Sina tjänare måste åtföljas av (1) fullständig underkastelse, ödmjukhet och fruktan inför Gud l, samt (2) oinskränkt kärlek till Honom där Han är den ende som man åkallar och ber om hjälp.
Kärlek som inte åtföljs av fruktan och ödmjukhet, såsom kärlek till mat eller till rikedom, kan inte ses som dyrkan. På samma sätt kan inte fruktan som inte åtföljs av kärlek, såsom fruktan för ett vilt djur eller för en tyrannisk härskare, betraktas som dyrkan. För att en handling ska kunna bli en dyrkanshandling måste såväl kärlek som fruktan finnas närvarande, och får då endast riktas mot Gud.
För att dyrkan (ʻibādah) ska vara giltig och tas emot måste den uppriktigt och ärligt riktas mot Gud ensam l och göras i enlighet med Hans sändebuds sunna.
Gudsdyrkans villkor |
- För att dyrkan (ʻibādah) ska vara giltig och tas emot måste två villkor vara uppfyllda:
-
1
Uppriktighet: Dyrkan måste uppriktigt och ärligt riktas mot Gud l ensam.
-
2
Vägledning: Dyrkan måste vara i enlighet med den vägledning som Guds sändebud ﷺ ger.
-
|
Värt att notera här är dock att villkoret att följa Profetens vägledning endast rör rena dyrkanshandlingar som bön, fasta och åminnelse av Gud, och inte sådana handlingar som faller under den allmänna innebörden av dyrkan. Härvid avses sådant som man gör med en god avsikt i syfte att få belöning från Gud l, till exempel att träna för att få styrka att kunna dyrka Gudlbättre eller att idka handel för att försörja sin familj. När det gäller sådana handlingar är det tillräckligt att se till att man inte bryter mot Profetens vägledning eller begår förbjudna handlingar.  |
> Att sätta någon eller något vid Guds sida (ŝirk)
- Shirk (ŝirk) står i motsättning till tron att endast Gud l har rätt att dyrkas. Tron att endast Gud l förtjänar att dyrkas och att alla dyrkanshandlingar måste riktas till Honom utgör den viktigaste och mest storslagna skyldighet en muslim har mot sin Herre, medan shirk i Guds ögon är den allra värsta synden och den enda som Han aldrig förlåter utan en djup och innerlig ånger från syndaren. I Koranen sägs: Gud förlåter inte dem som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder; den som sätter medhjälpare vid Guds sida har sannerligen gjort sig skyldig till en oerhörd synd. (Sura an-Nisā’, 4:48) När Profeten ﷺ tillfrågades om den värsta synden i Guds ögon svarade han: ”Att dyrka någon vid sidan av Gud trots att det är Han som har skapat dig.” (Ṣaḥīḥ al-Buk̂ārī: 4207; Ṣaḥīḥ Muslim: 86)
- Shirk gör så att dyrkanshandlingar blir ogiltiga och utan värde. I Koranen sägs: Om de hade satt medhjälpare vid Hans sida skulle helt visst allt vad de åstadkommit ha gått om intet. (Sura al-Anʿām, 6:88)
Den som begår den oförlåtliga synden Shirk är dömd till helveteselden för all evighet. I Koranen sägs: Gud utestänger den från paradiset som sätter medhjälpare vid Guds sida och elden skall bli hans sista hemvist… (Sura al-Mā’idah, 5:72)
Två typer av shirk: den större och den mindre |
-
Den större shirk är när en dyrkanshandling riktas till någon annan eller något annat än Gud l. Att rikta ord eller handlingar som Gud l älskar till Honom ensam vittnar om monoteism och sann tro. Om man däremot riktar dem till någon annan eller något annat än Gudlär det en otrohetshandling och shirk.
Exempel på denna typ av shirk är att be någon annan än Gud l att göra en frisk eller öka ens rikedom, att förlita sig på annat än Gud, samt att falla ned på sitt ansikte i bön inför någon annan än Gud . Gud säger:
Er Herre säger: “Be till Mig, så skall Jag besvara er [bön]”... (Sura Ĝāfir, 40:60)
…Och lita till Gud, om ni är sanna troende! (Sura al-Mā’idah, 5:23)
Fall ned inför Gud och tillbe [Honom]! (Sura an-Najm, 53:62)
Den som riktar en dyrkanshandling till annat än Gud l är därför i strikt mening en icketroende.
-
Den mindre shirk är de ord och handlingar som fungerar som en språngbräda mot att begå stor shirk.
Exempel på denna typ av shirk är att förlänga sin bön lite eller förstärka sin recitation av Koranen lite i syfte att få beundran från andra. Vid ett tillfälle noterade Profeten ﷺ: ”Det jag fruktar mest för er skull är den lilla shirk.” Hans följeslagare frågade då: ”Sändebud från Gud, vad är den mindre shirk?” Han svarade: ”Att göra något i syfte att få beundran från andra.” (Musnad Aḥmad: 23630)
Den som utför handlingar helt utan någon annan avsikt än att få beundran från andra och som inte hade förrättat en bön eller fastat om det inte hade funnits människor som kunde se det är dock en hycklare och har gjort sig skyldig till den större shirk som för en ut ur islam.
Är att be andra människor om hjälp att begå shirk? |
Islam syftar till att rädda människan från vidskepelsens bojor och från att underkasta sig någon annan än den enda sanna Gud –Allah.
Det är därför inte tillåtet att be de döda eller något annat livlöst om någonting eller ödmjukt underkasta sig dem. Att göra så är ren vidskepelse och uppenbar shirk.
Det är dock tillåtet att be andra människor om sådant som de kan göra, såsom att rädda oss från att drunkna eller be till Gud l för vår skull.
- Kan vi be om någonting från en död person eller något annat livlöst?
-
Ja
Detta är uppenbar shirk som står i motsättning till islam och tron (imân), ty de döda och annat livlöst kan inte höra bönen. Och även om de kunde höra den skulle de inte kunna hjälpa dig. Faktum är att en åkallan är en dyrkanshandling och att rikta den till någon annan än Gud l är således en otrohetshandling eller shirk. Under tiden före islam brukade de arabiska polyteisterna åkalla de döda och andra livlösa ting.
-
Nej
Vi kan bara be om hjälp av levande människor som kan höra vår önskan. Frågan är om de får uppfylla din önskan i fråga om sådant som de är i stånd att göra?
-
Ja
Detta är tillåtet och är en del av att vara människa och ha relationer till andra människor, och handlar om människors vardag.
-
Nej
Att be människor om hjälp med sådant som de rimligen inte kan göra står i motsättning till islam och är ett exempel på den större shirk eftersom det innebär att åkalla någon annan än Gud. Ett exempel är en helt ofruktsam man som vänder sig till en levande person och ber denne om att skänka honom ett barn.
-
-
> Att be andra människor om hjälp med sådant som de kan hjälpa till med är en del av att vara människa och ha relationer till andra människor, och en av de saker i vardagen som är tillåtna.
Trons högsta nivå
Trons högsta nivå
Tro (imān) omfattar olika nivåer. Ju mer en muslim försummar sina skyldigheter mot Gud l och är trotsig mot Honom, desto svagare blir hans tro. På samma sätt ökar muslimens tro om han åtlyder Gud, tillber Honom och fruktar Honom.
Trons högsta nivå beskriver islam med begreppet ”iḥsān”, vilket Profeten ﷺ definierar som följer: ”Det är att tillbe Gud som om du ser Honom, och när du inte ser Honom ser Han sannerligen dig.” (Ṣaḥīḥ al-Buk̂ārī: 50; Ṣaḥīḥ Muslim: 8)
Vi måste därför minnas att Gud l ständigt ser oss, oavsett om vi står eller sitter, skämtar eller talar allvar. När vi har denna vetskap trotsar vi Honom aldrig. När vi vet att Gud l är med oss får vi inte låta fruktan och förtvivlan få överhanden hos oss. När vi i enskildhet ber till Gud l och åkallar Honom kommer vi inte att känna ensamhet. Hur skulle man kunna begå en synd om man är övertygad om att Gud l är fullt medveten om vad man gör såväl öppet som i det fördolda? Om vi ändå skulle begå en synd ska vi ångra oss inför Gud l och söka Hans förlåtelse. Gud l kommer säkerligen att förlåta oss och ta emot vår ånger.
förtjänster med tron på Gud
Några förtjänster med tron på Gud
1
Gud l skyddar de troende mot skada och motgångar och mot deras motståndares komplotter. I Koranen sägs: Gud är de troendes Försvarare. (Sura al-Ḥajj, 22:38)
2
Gudstron bringar lycka och är källan till ett gott liv. I Koranen sägs: Den man eller kvinna som gör gott och lever rättskaffens och som har tron skall Vi skänka ett gott liv. (Sura an-Naḥl, 16:97)
3
Gudstron befriar det mänskliga sinnet från vidskepelser. De som tror på Gud l förlitar sig helt på Honom och är Honom alltigenom hängiven. Han är alla världars Herre och den enda Gud som är verklig och sann och inte har någon like. Därför fruktar den troende inte någon och visar hängivenhet endast för Gud l, och blir därigenom befriad från all vidskepelse och förvillelse.
4
Den finaste förtjänsten med gudstron är förvärv av Guds välvilja, tillåtelse att träda in i paradiset samt åtnjutande av evig sällhet och Guds gränslösa nåd.
Tro på änglarna
Innebörden av tron på Guds änglar |
Innebörden är en fast övertygelse om att Guds änglar existerar, att de tillhör den osedda världen och inte vår värld, och att de är ärade och fromma tjänare som dyrkar Gud l så som Han förtjänar att dyrkas, verkställer Hans befallningar och aldrig trotsar Honom.
I Koranen sägs om dem: [Alla] är de Hans tjänare som Han har bevisat stor heder; de talar inte förrän Han har talat, och de handlar [bara] när Han befaller. (Sura al-Anbiyyā’, 21:26-7)
Tron på dem är en av de sex trospelarna. I Koranen sägs: Sändebudet tror på vad hans Herre har uppenbarat för honom och de troende med honom. De tror alla på Gud och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud. (Sura al-Baqarah, 2:285)
När Profeten b tillfrågades om tron sa han: ”Det är att tro på Gud, Hans änglar, Hans skrifter, Hans sändebud, den Yttersta dagen, och att tro på ödesbestämmelsen och det goda och det onda i den.”
Vad ingår i tron på änglarna? |
1
Tro på deras existens: Vi tror att Gud l gjorde dem ur ljus och skapade dem med en naturlig benägenhet att dyrka och åtlyda Honom.
2
Tro på de änglar vars namn har nämnts, t.ex. Gabriel (Jibrīl): Vi har också en generell tro på alla dem vars namn inte har nämnts för oss.
3
Tro på de av deras attribut som har nämnts för oss. Här ingår:
| • De tillhör den osedda värld som Gud l skapade enbart i syfte att dyrka Honom. De har inga som helst gudomliga attribut och är naturligt disponerade att visa lydnad inför Gud l. I Koranen sägs att änglar: …aldrig brister i lydnad för Gud, vad Han än befaller dem, och som utför allt som åläggs dem. (Sura at-Taḥrīm, 66:6) |
| • Gud l skapade dem av ljus. ”Änglarna skapades av ljus.” (Ṣaḥīḥ Muslim: 2996) |
| • De har vingar. I Koranen sägs: Gud ske lov och pris, himlarnas och jordens Skapare, som sänder änglarna som Sina budbärare, försedda med två eller tre eller fyra vingpar. Han fogar till Sin skapelse vad Han vill - Gud har allt i Sin makt. (Sura Fāṭir, 35:1) |
4
Tro på de uppgifter som har nämnts för oss och som änglarna på Guds befallning utför. Här ingår:
| • Gabriel (Jibrīl) – den ängel som har till uppgift att förmedla Guds uppenbarelse till sändebuden. |
| • Dödens ängel och hans medhjälpare – de änglar som har till uppgift att ta hand om själarna till dem som står i tur att möta döden. |
| • De nobla skrivarna (al-kirām al-kātibūn) – de änglar som har till uppgift att dokumentera människors alla goda och onda handlingar. |
Förtjänster med tron på änglarna |
Tron på änglarna får en rad konsekvenser i den troendes liv. Här ingår:
1
Medvetenhet om Guds absoluta styrka och makt: Den fantastiska och storslagna skapelsen av änglarna vittnar om storheten hos Skaparen av dem. Det faktum att Gud l skapade de mäktiga änglarna ur ljus och med vingar får oss att se på Hans attribut med det allvar och den uppskattning som Han förtjänar och vörda Honom ännu mer.
2
Rättfärdighet: En fast övertygelse om att vissa änglar dokumenterar alla våra göranden driver oss att frukta Gud l och anstränga oss för att inte trotsa Honom, oavsett om vi är ensamma eller i sällskap av andra.
3
Tålmodighet när vi utför våra plikter gentemot Gud l: När vi blir medvetna om den oändliga mängd änglar i detta vidsträckta universum som tillsammans med oss lyder Gud l och ständigt tillber Honom på det sätt som Han ska tillbes, drivs vi att utstå alla svårigheter i vår pliktuppfyllelse mot Gud l. Vi upplever också en stark känsla av glädje och förtröstan.
4
Tacksamhet mot Gud l: Det faktum att Gud l har skapat änglar vars uppgift är att skydda människor mot fara driver oss att tacka Honom för Hans gudomliga omsorg.
Tro på Guds skrifter
Innebörden av tron på Guds skrifter |
Innebörden är att ha en fast övertygelse om att Gud l har nedsänt ett antal gudomliga skrifter till ett antal sändebud, och att de innehåller Guds ord – ord som måste begrundas på ett sätt som är värdigt Hans majestät. Dessa skrifter innehåller sanningen, ljuset och vägledningen för människor i både denna värld och i livet efter detta.
Tron på de gudomliga skrifterna är en av de sex trospelarna. I Koranen sägs: Troende! Håll [fast vid] er tro på Gud och Hans sändebud och på den skrift som Han har uppenbarat för Sitt sändebud och på det som uppenbarades i äldre tid. (Sura an-Nisā’, 4:136)
I denna vers befaller Gud l de troende att tro på Honom och Hans sändebud och den skrift som Han har uppenbarat för Sitt sändebud, dvs. Koranen. Han befaller dem också att tro på alla skrifter som Han uppenbarade före Koranen.
Vid ett tillfälle definierade Profeten b tron (imān). Han sa: ”Det är att tro på Gud, Hans änglar, Hans skrifter, Hans sändebud, den Yttersta dagen, och att tro på ödesbestämmelsen och det goda och det onda i den.” (Ṣaḥīḥ Muslim: 8)
Den ädla Koranen är skriven med stor skicklighet och precision utifrån stränga kalligrafiska regler.
Vad innebär tron på de gudomliga skrifterna? |
1
Att tro att de verkligen uppenbarades av Gud l.
2
Att tro att de innehåller Guds ord.
3
Att tro på de gudomliga skrifter som Gudlhar namngett, som Koranen som Han uppenbarade för profeten Muhammed b, Tora (at-Tawrāt) som Han uppenbarade för Moses (Mūsā) och Evangeliet (al-Injīl) som Han uppenbarade för Jesus (‘Īsā).
4
Att tro på det som står i dem.
Koranens unika och karaktäristiska kännetecken |
Koranen är Guds ord som Han uppenbarade för vår profet Muhammed b. Därför bör vi vörda den, läsa den, begrunda verserna i den och anstränga oss till det yttersta för att hålla oss till instruktionerna i den.
Det räcker att säga att Koranen är vår vägledning i detta liv och skälet till vår frälsning i livet efter detta.
Den ädla Koranen har ett flertal unika särdrag som skiljer den från övriga uppenbarade skrifter:
1
Den ädla Koranen tillhandahåller en sammanfattning av gudomliga påbud. Den kom också för att understödja och bekräfta det påbud om att dyrka Gud ensam som finns inneslutet i de tidigare gudomliga skrifterna.
I Koranen sägs: Vi har uppenbarat Koranen för dig med sanningen, som bekräftar det som består av [äldre tiders] uppenbarade Skrifter och vars uppgift det är att vaka över det. (Sura al-Mā’idah, 5:48)
Versen klargör att Koranen instämmer i och bekräftar den sanning, de utsagor och de trosläror som finns inneslutna i de tidigare gudomliga skrifterna, och är ett vittne om dem.
2
Alla människor, oavsett språklig eller etnisk tillhörighet, måste följa Koranen och handla utifrån de direktiv som den ger, och det är, till skillnad från de tidigare skrifterna som uppenbarades för särskilda folk i särskilda tider, oväsentligt hur lång tid som har gått sedan Koranen uppenbarades. I Koranen sägs: …Denna Koran har uppenbarats för mig för att jag med den skall varna er och alla som nås av den. (Sura al-Anʿām, 6:19)
3
Till skillnad från övriga gudomliga skrifter där tillägg och strykningar har smugit sig in har Koranen förblivit intakt eftersom Gudlsjälv har tagit på Sig att skydda den. I Koranen sägs: Det är Vi som har uppenbarat denna Koran steg för steg och Vi skall helt visst slå vakt om den! (Sura al-Ḥijr, 15:9)
Vilka skyldigheter har vi mot Koranen?
- Vi måste älska och vörda Koranen. Vi måste också värdesätta dess betydelse, ty den utgör Guds ord – onekligen de främsta och mest sannfärdiga orden.
- Vi måste läsa den, recitera den och begrunda verserna i den. Vi måste också reflektera över den andliga vägledning och de utsagor och berättelser som finns i den, och använda den som en bedömningsgrund i våra liv genom vilken vi skiljer det som är sant från det som är falskt.
- Vi måste handla utifrån dess påbud, lyda dess föreskrifter och göra dem till vår livsstil.
När Aisha, en av Profetens hustrur, tillfrågades om Profetens karaktär, svarade hon: ”Hans karaktär var Koranen.” (Musnad Aḥmad: 24601; Ṣaḥīḥ Muslim: 746)
I alla sina handlingar och i hela sitt världsliga liv var Profeten med andra ord förkroppsligandet i praktiken av Koranens föreskrifter. Han följde Koranens vägledning i sin helhet och försåg oss med ett enastående exempel att följa. I Koranen sägs: I Guds Sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram mot [mötet med] Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen. (Sura al-Aḥzāb, 33:21)
Vilken är vår hållning när det gäller innehållet i tidigare uppenbarade skrifter? |
En muslim tror att Toran, som uppenbarades för Moses, och Evangeliet, som uppenbarades för Jesus, var sanningar från Gud l. En muslim tror också att de bestod av påbud, vägledning och ljus för människor i deras liv i denna värld och i livet efter detta.
I Koranen informerar dock Gudloss om att Bokens folk, dvs. judar och kristna, har förvanskat sina gudomliga skrifter genom ändringar, utelämnanden och tillägg till de ursprungliga texterna som i sina nuvarande utformningar alltså inte är exakt som de var när Gudlförst uppenbarade dem.
Den Tora som finns tillgänglig idag är inte samma Tora som uppenbarades för Moses. Judarna har förvanskat den ursprungliga texten och förändrat flera påbud i den. I Koranen sägs: Bland de judiska trosbekännarna finns de som förvränger uppenbarelsens ord. (Sura an-Nisā’, 4:46)
Det Evangelium som finns tillgängligt för oss idag är på samma sätt inte det samma som uppenbarades för Jesus. Kristna förvanskade den ursprungliga texten och förändrade flera påbud i den. Om detta sägs i Koranen: Bland dem finns helt visst de som lindar sina tungor om Skriften för att ni skall tro att [deras förvrängda ord] är hämtade ur Skriften, fastän de inte är hämtade ur Skriften; och de säger: “Detta är från Gud”, fastän det inte är från Gud. Och så säger de om Gud mot bättre vetande det som inte är sant. (Sura Ᾱl ʻĪmrān, 3:78)
[I Vårt förbund] med dem som säger “Vi är kristna” tog Vi löften [också] av dem och även de har glömt en del av det som de förmanades att lägga på minnet. Därför har Vi låtit fiendskap och hat uppstå bland dem [och så skall det fortgå] till Uppståndelsens dag. Gud skall [en gång] låta dem veta vad deras handlingar [var värda]. (Sura al-Mā’idah, 5:14)
Den Bibel som idag finns tillgänglig för Bokens folk och som består av Gamla och Nya Testamentet innehåller en rad felaktiga trosuppfattningar, vilseledande missuppfattningar och falska utsagor och berättelser. Vi tror på de utsagor och rapporter som Koranen eller Profetens sunna visar är sanna, och vi tror inte på dem som de visar är falska. Resterande utsagor och rapporter ska vi varken tro på eller misstro, eftersom Koranen eller sunna inte visar att de är varken sanna eller falska.
Allt detta till trots ska en muslim visa respekt för dessa skrifter och får inte förringa eller vanhelga dem eftersom de fortfarande kan innehålla delar av Guds ord som inte har förvanskats.
Förtjänster med tron på de gudomliga skrifterna
|
Tron på de gudomliga skrifterna har en rad förtjänster, bland andra:
1
Medvetenhet om den stora omsorg och oerhörda nåd som Gudlvisar Sina tjänare genom att till varje folk skicka en gudomlig skrift för att vägleda dem och hjälpa dem att nå lycka i detta liv och evig sällhet i livet efter detta.
2
Medvetenhet om Guds absoluta visdom som finns innesluten i Hans lagar och i Hans lagstiftning för varje folk det som passar deras förhållanden och personligheter. I Koranen sägs: För var och en av er har Vi fastställt en lag och en levnadsregel. (Sura al-Mā’idah, 5:48)
3
Tacksamhet mot Gudlför att ha nedsänt skrifter som innehåller ljus och vägledning för oss i detta liv och i livet efter detta. Helt visst är detta en storartad välsignelse för vilken vi bör tacka Gud l.
Tro på sändebuden
Människors behov av ett gudomligt budskap |
Människor behöver ett gudomligt budskap som kan visa dem Guds lagar och vägleda dem till den rätta vägen. Ett gudomligt budskap är förvisso världens ande, ljus och själva livskraft utan vilka världen tveklöst skulle vara utan liv och människan kastad ut i okunskapens och vilseledandets mörker.
Det är av detta skäl som Gudlkallar sitt budskap en ande, ty utan ande finns inget liv. I Koranen sägs: Så har Vi för dig [Muhammed, efter de tidigare profeterna] uppenbarat en ande. [Förr] visste du inte vad uppenbarelse betydde och inte heller vad [sann] tro innebar. Men Vi har gett dig [detta budskap] som ett ljus med vilket du skall leda dem Vi vill av Våra tjänare, leda [dem] till den raka vägen. (Sura aŝ-Ŝūrā, 42:52)
Även om intellektet normalt kan skilja mellan rätt och fel kan det omöjligen till fullo förstå detaljerna i en sådan distinktion eller utföra dyrkanshandlingar korrekt utan riktlinjer från uppenbarelsen och det gudomliga budskapet.
Framgång och lycka kan därför endast nås genom att följa vägledning från Guds olika sändebud. På samma sätt kan inte någon exakt gränslinje dras mellan rätt och fel utan att följa i deras fotspår. Så den som avvisar det gudomliga budskapet kommer tveklöst att leva ett eländigt liv i korrelation med graden av sitt förnekande.
En av trons pelare |
Tron på Guds olika sändebud är en av trons sex pelare. I Koranen sägs: Sändebudet tror på vad hans Herre har uppenbarat för honom och de troende med honom. De tror alla på Gud och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud – utan att göra åtskillnad mellan Hans sändebud. (Sura al-Baqarah, 2:285)
Versen gör det fullständigt klart att vi måste tro på alla Guds sändebud utan att göra någon åtskillnad mellan dem. Vi får därför inte som judar och kristna gjorde bara tro på några av dem och avvisa andra.
I detta sammanhang sa också Profeten när han definierade tron (imān): ”Det är att tro på Gud, Hans änglar, Hans skrifter, Hans sändebud, den Yttersta dagen, och att tro på ödesbestämmelsen och det goda och det onda i den.” (Ṣaḥīḥ Muslim: 8)
Innebörden av tron på sändebuden |
Innebörden är att ha en fast övertygelse om att Gudlskickade ett sändebud till varje folk och samhälle som bjöd in till att dyrka Gud ensam l utan jämlikar, att alla Guds sändebud var sannfärdiga, rättfärdiga, pålitliga och rätt vägledda tjänare som arbetade hårt för att vägleda sina folk till den rätta vägen och till dem förmedlade Guds budskap i sin helhet utan att dölja, utelämna eller lägga till någonting. I Koranen sägs: Kan uppgiften för [Guds] sändebud vara någon annan än den att klart framföra [det budskap som de anförtrotts]?: (Sura an-Naḥl, 16:35)
Vad innebär tron på sändebuden? |
1
Att tro att deras budskap verkligen kom från Gudloch att Gudlskickade dem med ett och samma budskap, dvs. att dyrka Gud ensam l och undvika falska gudar. I Koranen sägs: Till varje samfund har Vi låtit ett sändebud komma [för att förkunna]: “Dyrka Gud och håll er borta från det onda!” (Sura an-Naḥl, 16:36)
När det gäller föreskrifter om tillåtet och otillåtet i de budskap som profeter förmedlade till sina folk varierar dessa beroende på vad som passar respektive folk bäst. I Koranen sägs: För var och en av er (varje samfund) har Vi fastställt en lag och en levnadsregel. (Sura al-Mā’idah, 5:48)
2
Att tro på alla profeter och sändebud. Vi tror på alla de profeter som Gudlhar nämnt vid namn, såsom Noa, Abraham, Moses, Jesus och Muhammed, må Guds frid och välsignelser vara över dem alla. När det gäller de som Gudlinte har nämnt vid namn har vi en generell tro även på dem. Den som inte tror på budskapet från en av profeterna anses inte tro på någon av dem.
3
Att tro på tillförlitliga rapporter och redogörelser för profeterna och deras mirakler som omnämns i Koranen och Profetens sunna, såsom berättelsen om hur Gudldelade Röda havet för Moses.
4
Att handla i enlighet med föreskrifterna i den kodex som uppenbarades för vår profet Muhammed b – profeternas sigill och den främste bland dem.
| Några kännetecken hos sändebuden |
|
| 1 |
De är människor och den enda skillnaden mellan dem och oss är att Gudlvalde dem för att ta emot Hans uppenbarelse och förmedla Hans budskap. I Koranen sägs: De som Vi har sänt före dig [som sändebud] var ingenting annat än män för vilka Vi uppenbarade [Våra budskap]. (Sura al-Anbiyyā’, 21:7) De har därför inga som helst gudomliga attribut utan är bara vanliga människor som har välsignats med ett fulländat fysiskt utseende och klanderfria moraliska egenskaper. De är också de mest hedervärda i härstamning, samt begåvade med gott omdöme och en tydlig och övertygande talekonst. Allt detta gjorde dem lämpliga att ta på sig ansvaret för att förmedla det gudomliga budskapet och bära profetskapets börda. Gudlhar valt ut sändebud från olika folk så att de kan utgöra ett gott föredöme för dem och så att människor kan gå i deras fotspår. |
| 2 |
Gudlhar valt ut dem bland människor så att de kan förmedla budskapet till människor. I Koranen sägs: Säg: «Jag är bara en vanlig människa som ni. Genom uppenbarelsen vet jag att er Gud är den enda Gud. Var och en som med hopp ser fram mot mötet med sin Herre skall [sträva efter att] leva ett gott och rättskaffens liv och att inte göra någon delaktig av den dyrkan som han ägnar sin Herre!» (Sura al-Kahf, 18:110) Det står därför klart att profetskap inte kan förvärvas som ett resultat av andlig renhet, intelligens eller mental logik, ty profetskapet kan bara bestämmas av gudomlig vilja, och Gud l vet bäst vem som ska utses till sändebud. I Koranen sägs: Men Gud vet åt vem Han anförtror Sina budskap. (Sura al-Anʿām, 6:124) |
| 3 | De är ofelbara i den meningen att de inte gör några misstag när de förmedlar budskapet och verkställer det som Gudlhar uppenbarat för dem. |
| 4 | Sannfärdighet: De är sannfärdiga i ord och handling. I Koranen sägs: Detta är vad den Nåderike har lovat - budbärarna sade sanningen. (Sura Yā Sīn, 36:52) |
| 5 | Tålamod och ståndaktighet: De kallade till Guds religion, de kom med goda nyheter och med varning, de blev utsatta för olika typer av svårigheter och umbäranden, men de bar tålmodigt allt detta för att Guds ord skulle härska. I Koranen sägs: Bär [Muhammed, motgång och oförrätt] med tålamod, liksom sändebuden [före dig]. (Sura al-Aḥqāf, 46:35) |
Sändebudens tecken och mirakel |
Gudlstöttade Sina sändebud med ett antal tecken och mirakel för att bevisa deras sannfärdighet och deras profetskap.
Ett mirakel (mu‛jizāh) är en extraordinär händelse i den fysiska världen som övergår alla kända mänskliga förmågor och naturkrafter. De utförs på Guds befallning av profeter för att göra dem trovärdiga som Guds sanna sändebud.
Exempel på mirakel är:
- Moses käpp som blev en orm.
- Jesus berättar för sitt folk vad de äter och vad de lagrar i sina hem.
- Måndelningen för profeten Muhammed b.
En muslims trosuppfattningar gällande Jesus |
1
Han var en av de främsta bland Guds sändebud och en av dem som högaktas. Han är ett av de sändebud som Gudli Koranen beskriver har en ”fast beslutsamhet”, nämligen Muhammed, Noa, Abraham, Moses och Jesus (må Guds frid och välsignelser vara över dem alla). Om dessa profeter sägs i Koranen: Och vi har tagit löfte av profeterna - av dig [Muhammed] och av Noa och Abraham och Moses och Jesus, Marias son - ja, Vi tog en högtidlig försäkran av dem. (Sura al-Aḥzāb, 33:7)
2
Han var en vanlig människa utan några som helst gudomliga attribut som Gudlskickade för att vägleda Israels barn och understödde med ett antal mirakel. I Koranen sägs: Han var ingenting annat än [Vår] tjänare, som Vi i Vår nåd [kallade till profet] och gjorde till en förebild för Israels barn. (Sura az-Zukhruf, 43:59) Han manade aldrig sitt folk att sätta honom och hans moder Maria som gudar vid sidan av Gudl– han manade dem endast att göra det som Gudlbefallde honom att förmedla till dem: Dyrka Gud, min Herre och er Herre. (Sura al-Mā’idah, 5:117)
3
Han var son till Maria som var en kysk, gudfruktig och sannfärdig jungfru som helt och hållet hängav sig åt dyrkan av Gud l. Hon födde Jesus efter att på ett mirakulöst sätt blivit havande med honom utan en mänsklig far. I detta liknar han Adam. I Koranen sägs: Inför Gud är Jesus till sin natur att likna vid Adam. Han skapade honom av jord och sade till honom: “Var!” och han är. (Sura Ᾱl ʻĪmrān, 3:59)
4
Mellan honom och Muhammed b kom ingen annan profet. Faktum är att Jesus förmedlade den goda nyheten om profeten Muhammeds ankomst. I Koranen sägs: Och [minns] Jesus, Marias son, som sade: “Israeliter! Jag är sänd till er av Gud för att bekräfta vad som ännu består av Tora och för att förkunna för er det glada budskapet att ett sändebud skall komma efter mig vars namn skall vara Ahmad.” Men när han kom till dem med klara tecken och vittnesbörd, sade de: “Detta är uppenbart vältalighet som bländar och förhäxar!” (Sura aṣ-Ṣaff, 61:6)
5
Vi tror på de mirakel som han med Guds tillåtelse utförde, till exempel att bota leprasjuka, föra döda tillbaka till livet och berätta för människor vad de äter och har lagrat i sina hem. Gudl gav honom förmåga att utföra sådana mirakel för att bevisa att han var en sann profet som kom med ett gudomligt budskap från sin Herre.
6
Man kan inte betraktas som en sann troende om man inte tror att Jesus var Guds tjänare och sändebud och obetingat avvisar de felaktigheter som judar sa om honom och som Gudlavfärdar som osanna. Vi måste också med eftertryck avvisa de kristna trosuppfattningar om Jesus som har farit ordentligt vilse genom att se honom och hans mor som gudar vid sidan av Gud l, hävda att han är Guds son och anta doktrinen om en treenighet där Gudlär ”en av tre”. Upphöjd är Han långt ovanför det som de påstår!
7
Han blev varken dödad eller korsfäst utan fördes tvärtom av Gudlupp till himlen, och Gudlgav en annan person ett liknande utseende som gjorde att alla trodde att det var Jesus som korsfästes. Om detta säger Koranen: Och för deras ord: “Vi har dödat Kristus Jesus, Marias son, [som påstod sig vara] Guds sändebud!” Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så. De som är av annan mening är inte säkra på sin sak; de har ingen [verklig] kunskap om detta utan stöder sig på antaganden. Det är med visshet så att de inte dödade honom. Nej, Gud upphöjde honom till Sin [härlighet]; Gud är allsmäktig, vis. Och bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser finns ingen som inte före sin död tror på honom [som Guds profet] och han skall vittna mot dem på Uppståndelsens dag. (Sura an-Nisā’, 4:157-9)
På detta sätt skyddade Gudlhonom och förde honom upp till himlen. Han kommer att återvända till jorden vid tidens slut, styra utifrån Muhammed kodex och sedan dö och begravas för att likt alla människor återuppstå. I Koranen sägs: Av denna [jord] har Vi skapat er och till den låter Vi er vända tillbaka och ur den skall Vi [kalla] er att stiga fram ännu en gång. (Sura Tā Hā, 20:55)
Muslimer tror att Jesus var ett av Guds främsta sändebud, att han inte hade några som helst gudomliga attribut och att han varken dödades eller korsfästes.
Tron på Muhammed som en profet och ett sändebud |
- Vi tror att Muhammed b var Guds tjänare och sändebud och att han utan undantag är den främste bland människorna. Vi tror också att han är profeternas sigill vilket innebär att det inte kommer någon mer profet efter honom. I sin helhet förmedlade han det gudomliga budskap som uppdrogs åt honom, fullgjorde sina profetiska plikter, gav uppriktig vägledning till den muslimska gemenskapen och strävade ihärdigt och efter bästa förmåga för Guds sak.
- Vi tror på det han sa, följer det som han förordade och undviker det som han förbjöd och varnade oss för. Vi måste dyrka Gudli enlighet med Muhammeds vägledning (sunna) och inte ha någon annan än honom som föredöme. I Koranen sägs: I Guds Sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram mot [mötet med] Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen. (Sura al-Aḥzāb, 33:21)
- Vi bör visa mer kärlek till Profeten b än för våra föräldrar, våra barn eller för själva mänskligheten. ”Ingen av er är en sann troende”, noterade Profeten b vid ett tillfälle, ”innan han älskar mig mer än sina föräldrar, sina barn och hela mänskligheten.” (Ṣaḥīḥ al-Buk̂ārī: 15; Ṣaḥīḥ Muslim: 44) Sann kärlek till Profeten b kan dock bara förverkligas genom att följa hans sunna, ja, sann lycka och fullständig vägledning kan inte uppnås utan att följa honom. I Koranen sägs: …Om ni lyder honom är ni på rätt väg. Ingenting annat åligger Sändebudet än att klart ge till känna [det budskap som han har anförtrotts]. (Sura an-Nūr, 24:54)
- Vi måste acceptera allt som han har kommit med till oss från Gud l, följa hans sunna och högakta hans vägledning. I Koranen sägs: Nej, vid din Herre! De är inte [sanna] troende förrän de sätter dig [Muhammed] som domare att döma mellan sig i alla sina tvister och därefter inte i sitt inre har någon invändning mot dina beslut utan underkastar sig dem helt och fullt. (Sura an-Nisa, 4:65)
- Vi måste undvika att trotsa hans uppmaningar, ty att göra så leder otvivelaktigt till prövningar, förvillelse och ett strängt straff i livet efter detta. I Koranen sägs: De som vill sätta sig emot hans befallningar bör ta sig i akt; de skall få utstå [hårda] prövningar [i denna värld] och ett plågsamt straff väntar dem [i nästa liv]. (Sura an-Nūr, 24:63)
Särskilda kännetecken för profeten Muhammeds budskap |
Profeten Muhammeds budskap har ett antal kännetecken som skiljer det från de föregående gudomliga budskapen. Här ingår:
- Det var det sista och slutgiltiga gudomliga budskapet. I Koranen sägs: Troende! Muhammed är inte fader till någon av era män. Han är Guds sändebud och profetlängdens sigill. Gud har kunskap om allt. (Sura al-Aḥzāb, 33:40)
- Det upphävde alla tidigare budskap och lagar. Efter Muhammeds gärning kommer alltså ingen religion utom islam att accepteras av Gud, och ingen når dit utan att följa profeten Muhammeds vägledning. Ingen kommer att släppas in i paradiset utan att ha gått i hans fotspår, ty han är den mest ärofulle av Guds alla sändebud, hans gemenskap (ummah) är den främsta gemenskap som någonsin har framträtt för mänsklighetens goda och hans kodex är den mest kompletta av alla gudomliga kodexar. I Koranen sägs: Om någon vill anta någon annan religion än Islam kommer detta att vägras honom, och i nästa liv skall han stå bland förlorarna. (Sura Ᾱl ʻĪmrān, 3:85) Profetenb sa också: ”Vid Honom i vars hand ligger Muhammeds själ; den person i detta samhälle – jude eller kristen – som hör om mig och dör utan att tro på det som jag har skickats med kommer att tillhöra helvetets invånare. (Ṣaḥīḥ Muslim: 153; Musnad Aḥmad: 8609)
- Det riktar sig både mot djinnerna och människorna. I Koranen berättas om utsagor från några av de djinner som antog islam: Landsmän! Hör den som kallar er till Gud och tro på honom! [Gud] skall ge er förlåtelse för era synder och skona er från ett plågsamt straff. (Sura al-Aḥqāf, 46:31) Med adress Muhammed b sägs också i Koranen: Vi har sänt dig [Muhammed, inte bara till ditt eget folk utan] till hela mänskligheten, som förkunnare av ett glatt budskap om hopp och som varnare, men de flesta människor är omedvetna [om detta]. (Sura Saba’, 34:28) I detta sammanhang sa Profeten b: ”Jag har getts företräde framför andra profeter på sex olika sätt: Jag har begåvats med kort och koncist men ändå substantiellt tal, jag understöds av fruktan [som Gud ingjuter i motståndares hjärtan]; krigsbyte har gjorts tillåtet för mig; hela jorden har gjorts till ett medel för rening och till en plats för tillbedjan för mig; jag har skickats till hela mänskligheten; och profetlängden upphör med mig.”(Ṣaḥīḥ al-Buk̂ārī: 2815; Ṣaḥīḥ Muslim: 523) .
Förtjänster med tron på Guds olika sändebud |
Tron på Guds olika sändebud har en rad förtjänster, bland andra:
1
Medvetenhet om Guds omsorg om Sina tjänare genom att skicka sändebud till dem för att leda dem till den rätta vägen och visa dem hur man tillber Gud l. Det mänskliga intellektet kan omöjligen göra detta av sig självt. Med adress Muhammed b säger Gud: Vi har sänt dig [Muhammed] enbart av nåd till alla folk. (Sura al-Anbiyyā’, 21:107)
2
Tacksamhet mot Gudlför denna stora välsignelse.
3
Att känna kärlek till Guds olika sändebud, högakta dem och uppskatta dem på ett adekvat sätt för att ha förmedlat Guds budskap till sina folk och gett dem goda råd.
4
Att följa den vägledning som finns i de budskap som sändebuden har förmedlat från Gud l, dvs. att dyrka Gud ensam utan att tillskriva Honom jämlikar och hålla sig till de påbud som finns i budskapet. Att göra detta bringar lycka för de troende i såväl detta liv som i livet efter detta. I Koranen sägs: …Men om ni nås av Min vägledning - och ni kommer att nås av den - skall den som följer Min vägledning inte gå vilse och han skall besparas lidande [i det kommande livet]. Men den som vänder ryggen åt Mig [och Mina budskap] skall få ett eländigt liv...” (Sura Tā Hā, 20:123-4)
al-Aqsa-moskén som ligger i gamla staden i Jerualem betraktas av muslimer med största respekt. Det är den andra moskén efter den Helgade moskén i Mecka som uppfördes på jorden. Såväl profeten Muhammed b som alla andra profeter förrättade bön i den.
Tro på den Yttersta dagen
Innebörden av tron på den Yttersta dagen |
Tron på den Yttersta dagen innebär en fast övertygelse om att Gud kommer att väcka människor ur deras gravar och sedan döma dem utifrån deras handlingar. Tron på den Yttersta dagen är en av trons pelare och tron är inte giltig utan en tro på den dagen. I Koranen sägs: …Sann fromhet äger den som tror på Gud och den Yttersta dagen… (Sura al-Baqarah, 2:177)
Varför lägger Koranen betoning på tron på den Yttersta dagen? |
Koranen betonar tron på den Yttersta dagen och uppmärksammar den vid ett flertal tillfällen genom att använda olika arabiska uttrycksformer och koppla den Yttersta dagen till tron på Gud.
Skälet är att tron på den Yttersta dagen är en nödvändig följd av tron på Gudloch Hans absoluta rättvisa.
Gudlgodtar inte orättvisa. Han kommer inte låta missdådare gå ostraffade lika lite som Han kommer svika de förfördelade genom att inte se till att de får upprättelse för den orätt som begåtts mot dem, eller göra de rättfärdiga missnöjda genom att inte belöna dem för deras rättfärdighet. Många är de som har ägnat sina liv åt att förtrycka andra och dött utan påföljd, och många är de som har utsatts för grava orättvisor och dött utan att ha fått upprättelse för de oförrätter som begåtts mot dem. Konsekvensen är att det måste finnas en annan tillvaro där de rättfärdiga kommer att belönas och de orättfärdiga straffas – en verklighet där alla får vad de förtjänar av belöning och straff.
Islam lär oss att rädda oss från helvetets eld genom att vara vänliga mot andra, om det så bara är genom att ge en halv dadel i välgörenhet.
Vad innebär tron på den Yttersta dagen? |
Tron på den Yttersta dagen innefattar en rad saker:
1
Tro på den slutliga återuppståndelsen och samlingen. Det betyder att Gudlkommer att väcka människor till liv i deras gravar och varje själ kommer att återvända till sin kropp. Människor kommer sedan att ställas inför alla världars Herre för att få sin dom. De kommer att samlas på en enorm plan slätt, nakna och barfota på det sätt som Gudlförst skapade dem.
Tron på de dödas återuppståndelse är förvisso bekräftad av skriftliga belägg i Koranen och sunna och har påvisats såväl rationellt som via människans inre natur (fiṭrah). Vi har därför en fast tro på att Gudlkommer att väcka de döda i deras gravar, att deras själar kommer att återvända till respektive kropp och att alla människor kommer att ställas inför världarnas Herre för att dömas.
I Koranen sägs: En gång måste ni dö, och därefter skall ni väckas till nytt liv på Uppståndelsens dag. (Sura al-Mu’minūn, 23:15-6)
Alla gudomliga skrifter har bekräftat detta faktum och slagit fast att Guds visdom bakom skapelsen av människorna är att fastställa en yttersta dag på vilken Han kommer att döma dem för att ha följt eller avvisat de påbud som Han har sänt ner till dem via Sina sändebud. I Koranen sägs: Trodde ni att Vi skapade er för nöjes skull och att ni inte skulle föras tillbaka till Oss? (Sura al-Mu’minūn, 23:115)
|
Några skriftliga belägg från Koranen för återuppståndelse
|
2
Tro på domen och gärningarnas vågskål: Gudlkommer att döma människor utifrån deras gärningar under det världsliga livet. De som tillber Gud ensam och följer Honom och Hans sändebud Muhammed kommer att få ett milt domslut. För dem som begår den oförlåtliga synden shirk och trotsar Honom väntar dock en tung dom.
Människors handlingar kommer att vägas på en enorm våg. De goda handlingarna kommer att läggas i en vågskål och de dåliga handlingarna kommer att läggas i den andra vågskålen. De vars goda handlingar väger tyngre än de dåliga kommer att släppas in i paradiset, medan de vars dåliga gärningar väger tyngre än de goda kommer att skickas till helvetets eld. Gudlbehandlar ingen orättvist.
Gudlsäger: På Uppståndelsens dag skall Vi ställa fram rättvisande vågar och ingen skall då lida den minsta orätt. [Allt,] till och med det som väger så litet som ett senapskorn, skall Vi dra fram i ljuset. Det är Vi som bäst håller räkning på allt. (Sura al-Anbiyyā’, 21:47)
3
Paradiset och helvetets eld: Paradiset är den eviga sällhetens plats vilken Gud l har förberett för de gudfruktiga människor som har följt Gud och Hans sändebud. Där kommer de att finna allt som deras hjärtan efterfrågar och allt som deras ögon finner behag i.
Gud väcker Sina tjänares vilja att tävla med varandra i att lyda Honom och bli insläppta i paradiset genom att säga: Och tävla med varandra om er Herres förlåtelse och ett paradis, lika vidsträckt som himlarna och jorden, som står berett att ta emot de gudfruktiga. (Sura Ᾱl ʻĪmrān, 3:133)
Helvetets eld däremot är det eviga straffets boning som Gudlhar förberett för de icketroende som har avvisat Gudloch trotsas Hans olika sändebud. Där kommer de att finna alla slags ofattbara och skrämmande bestraffningar och plågor.
Gud varnar Sina tjänare för helvetets eld genom att säga: Om ni inte gör detta - och ni kommer inte att göra det - frukta då elden, vars bränsle är människor och stenar och som hålls i beredskap att ta emot dem som förnekar sanningen. (Sura al-Baqarah, 2:24)
Vi ber Dig, Gud l, att släppa in oss i paradiset och hjälpa oss att säga och göra sådant som för oss närmare dit, och vi söker skydd hos Dig från helvetets eld och från ord och handlingar som för oss närmare dit.
4
Bestraffning och sällhet i graven: Vi tror att döden är ett faktum. I Koranen sägs: Säg: “Dödens ängel, som har satts att vaka över er, skall [en dag] samla in era själar och därefter förs ni åter till er Herre.” (Sura as-Sajdah, 32:11)
Ingen kommer undan döden och vi tror att oavsett på vilket sätt en person dör eller blir dödad sker det därför att tiden är inne och att dödsögonblicket varken går att skjuta fram eller tidigarelägga. I Koranen sägs: För alla [människor] är en frist utsatt, och de kan varken förkorta den eller förlänga den, ens med ett ögonblick, när den har löpt ut. (Sura al-Aʿrāf, 7:34)
• Vi tror också att den som dör i själva verket har förts till livet efter detta.
• Det finns en mängd autentiska traditioner tillskrivna profeten Muhammed ﷺ i vilka han nämner bestraffning i graven för de icketroende och de fördärvade, och sällhet för de troende och de rättfärdiga. Vi tror på allt detta men avstår från att försöka få reda på hur det går till, eftersom det mänskliga intellektet omöjligen kan bli varse dess beskaffenhet eller natur. Det mänskliga intellektet klarar endast analogiresonemang och deduktiv argumentation, och kan bara dra slutsatser om sådant som har samma förhållande och vars lagar är kända i den synliga världen.
• Tillvaron i graven är del av den osedda värld som inte kan varseblivas med sinnenas hjälp. Hade det varit möjligt skulle det inte finnas någon som helst förtjänst med att tro på den osedda världen, det skulle inte finnas någon visdom i att uppfylla de religiösa plikterna och människor skulle inte finna det nödvändigt att begrava de döda. Vid ett tillfälle noterade Profeten: ”Om det inte skulle leda till att ni inte begraver varandra, skulle jag be Gud att låta er höra de bestraffningar i graven som jag kan höra.” (Ṣaḥīḥ Muslim: 2868; Sunan Nasa’i: 2058) Djur är undantagna religiösa skydigheter och kan därför höra ljuden från dem som straffas i sina gravar.
Förtjänster med tron på den Yttersta dagen |
1
Tron på den Yttersta dagen manar människor att leva ett gudfruktigt liv, göra gott, frukta Gudloch hålla sig borta från själviskhet och högdragenhet.
Koranen kopplar regelbundet tro på den Yttersta dagen till goda gärningar. Följande vers är exempel på det: Ingen skall besöka moskéerna, Guds hus, utom de som tror på Gud och den Yttersta dagen… (Sura at-Tawbah, 9:18)
Och de som tror på ett liv efter detta tror på denna [skrift] och de slår vakt om bönen… (Sura al-Anʿām, 6:92)
2
Den påminner dem som är helt uppslukade i det världsliga livet och dess förgängliga nöjen om betydelsen av att tävla med varandra om att följa Gud l, manar dem att göra så mycket gott som möjligt medan de är i livet, och visar dem att det världsliga livet är flyktigt och att livet efter detta är den bestående boningen.
Efter att Gudli Koranen har prisat Sina sändebud och nämnt deras goda handlingar berättar Han om vad som fick dem till dessa handlingar: Vi gav dem - en särskild nåd - ett sinne helt inriktat på evigheten. (Sura Ṣād, 38:46)
Detta betyder att det var deras ständiga hågkomst av livet efter detta som var skälet till att de utförde sådana handlingar.
När några muslimer vid ett tillfälle var för slöa för att lyda Gudloch Hans sändebud uppenbarades: Troende! Hur är det fatt med er? När ni kallas att kämpa för Guds sak klamrar ni er fast vid det jordiska; är ni så intagna av vad denna världen [kan erbjuda] att ni [glömmer] evigheten? Detta liv ger er bara torftiga fröjder jämfört med den eviga glädjen. (Sura at-Tawbah, 9:38)
Tron på livet efter detta får en att inse att denna världens alla bekvämligheter omöjligen kan jämföras med den eviga sällheten i paradiset och inte heller är värda ett enda besök till helvetets eld. Det får en också att inse att denna världens alla svårigheter och prövningar för Guds skull omöjligen kan jämföras med bestraffning i helvetets eld, men skulle vara värda ett enda besök i paradiset.
3
Den gör en nöjd med sin lott i livet. Man känner sig inte ledsen eller modfälld om man missar en världslig möjlighet. I full visshet om att Gudlinte låter belöningen för den som gör gott gå till spillo gör man i stället det som står i ens makt. Om något, det må vara mindre än en atoms storlek, med orätt eller på ett bedrägligt sätt har berövats en kommer det tveklöst tillbaka till en på Domedagen när man är i trängande behov av det. Varför ska någon då känna sig bedrövad när han vet att han kommer att få sin rättmätiga del i ett mycket avgörande läge på Domedagen?
Tro på ödesbestämmelsen
Vad innebär tron på ödesbestämmelsen? |
Innebörden är en fast övertygelse om att allt, gott likaväl som ont, sker av Guds vilja. Gudlgör det Han vill. Ingenting kan ske utan att Han vill det, och inte ens något som motsvarar så lite som en atoms vikt undgår Hans kännedom. Han befaller emellertid också Sina tjänare att göra vissa saker och förbjuder andra, och ger dem därmed fri vilja. De kan göra som de önskar utan att tvingas till någonting mot sin vilja. Gudlskapade såväl dem själva som deras förmåga till olika saker. I Sin nåd vägleder Han den Han vill, och i Sin absoluta visdom låter Han den Han vill gå vilse. Gudlkommer inte att förhöras om det Han gör, men människor kommer att förhöras om det de gör.
| Tron på ödesbestämmelsen är en av trons pelare. När Profeten ﷺ vid ett tillfälle tillfrågades om tron sa han: ”Det är att tro på Gud, Hans änglar, Hans skrifter, Hans sändebud, den Yttersta dagen, och att tro på ödesbestämmelsen och det goda och det onda i den.” (Ṣaḥīḥ Muslim: 8) |
Vad ingår i tron på den gudomliga bestämmelsen? |
Tron på Guds bestämmelse innefattar följande:
- En tro på att Gud känner till allting och att Han visste allt om Sina skapelser redan innan Han skapade dem. Hans förhandskunskap inbegriper deras försörjning, deras utmätta tid i livet, deras ord och handlingar, det som de avslöjar och det som de döljer, samt vilka som kommer att släppas in i paradiset och vilka som kommer att skickas till helvetets eld. I Koranen sägs: Han är Gud; ingen gudom finns utom Han! Han känner allt det som är dolt för människor liksom det som de kan bevitta... (Sura al-Ḥaŝr, 59:22)
- En tro på att Gud i enlighet med Sin förhandskunskap dokumenterade allt som kommer att existera på den Bevarade tavlan. I Koranen sägs: Ingen olycka drabbar jorden och inte heller er själva utan att den förts in i [Vår] bok, innan Vi sätter den i verket... (Sura al-Hadīd, 57:22) I detta sammanhang sade Profeten: ”Gud skrev ned alla skapade tings ödesbestämmelse femtiotusen år innan Han skapade himlarna och jorden.” (Ṣaḥīḥ Muslim: 2653)
- En tro på att Guds vilja är absolut och inte kan blockeras eller utmanas av vem eller vad det vara månde. Allting sker i enlighet med Hans vilja. Det Han vill sker också och det Han inte vill kan omöjligen ske. I Koranen sägs: Men ni kan inte vilja om inte Gud, världarnas Herre, vill. (Sura at-Takwīr, 81:29)
- En tro på att Gud är upphov till allting, att Han är den ende skaparen bredvid vilken ingen annan skapare finns, att allt som existerar skapades av Honom och att Han har makt över allting. I Koranen sägs: Han som har skapat allt och gett det [skapade] dess rätta utformning. (Sura al-Furqān, 25:2)
Människan har fri vilja, fritt val och förmåga att göra som hon vill |
Tron på ödesbestämmelsen medför inte på något sätt att människan inte har fri vilja eller kan välja sina handlingar. Belägg för detta finns i såväl islamiska skriftliga källor som i den fysiska verkligheten.
I Koranen sägs: Så kommer sanningens dag att vara. Låt då den som så vill, försöka finna vägen tillbaka till sin Herre [medan det är tid]! (Sura an-Naba’, 78:39)
Om människans förmåga och vilja att göra som hon vill säger Koranen: Gud lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära. Det goda han har gjort skall räknas honom till förtjänst och det onda han har gjort skall läggas honom till last. (Sura al-Baqarah, 2:286)
Utifrån konkret erfarenhet i den fysiska världen vet var och en att man har fri vilja och förmåga att göra det man vill. Med dessa kan man välja mellan olika alternativ. Vissa saker, som att gå, kan man göra viljemässigt, medan andra, som att darra eller plötsligt falla, omöjligen kan göras viljemässigt. Det återstår att säga att människans vilja och förmåga bara kan aktiveras i harmoni med Guds. I Koranen sägs: Denna [skrift] är ingenting mindre än en påminnelse till alla människor - till dem av er som vill följa en rak väg. Men ni kan bara vilja [det] i den mån Gud, världarnas Herre, vill [att ni följer denna väg]. (Sura at-Takwīr, 81:27-29)
I Koranen sägs: Vi har visat henne [hennes] väg, [och det är sedan hennes sak] att antingen visa tacksamhet [och följa vägledningen] eller att visa otacksamhet och så förneka [Oss]. (Sura al-Insān, 76:3)
Att använda ödesbestämmelsen som en ursäkt för att begå synder |
Skyldigheterna att uppfylla religiösa plikter, följa gudomliga påbud och undvika sådant som är gudomligt förbjudet är beroende av människans fria vilja och förmåga att göra som hon vill. Följaktligen belönas de rättfärdiga för att de väljer rättfärdighetens väg medan de orättfärdiga straffas för att de väljer orättfärdighetens väg.
Gudlålägger oss inte något som ligger bortom vår förmåga, och Han vill inte att någon av oss ska använda gudomlig bestämmelse som ursäkt för att försumma de religiösa skyldigheterna.
Gudlhar skänkt oss fri vilja och förmåga att välja och har i klartext visat vilken väg som är rättfärdighetens och vilken som är orättfärdighetens. Därför har den olydnad som följer av trots mot Gudlsitt ursprung i våra egna val, och vi får själva ta konsekvenserna av dessa val.
> Om någon angrep dig, skadade dig och rånade dig och påstod att han gjorde detta därför att det var påbjudet av Gud skulle du utan tvekan betrakta hans ursäkt som helt absurd och oacceptabel, och definitivt ställa honom till svars och kräva tillbaka det som han helt av egen fri vilja tagit från dig.
Förtjänster med tron på ödesbestämmelsen |
Tron på den gudomliga bestämmelsen är förtjänstfull på flera sätt i människors liv:
1
Den är en av de främsta incitamenten för att handla på ett sätt som behagar Gudli detta liv.
De troende är beordrade att efter bästa förmåga göra sitt yttersta, i förtröstan på Gud. De tror att ingenting de gör kan resultera i någonting utan Guds vilja, ty Gudlhar skapat orsak och verkan.
Vid ett tillfälle sa Profeten ﷺ: ”Värna det som ger dig fördelar [i livet efter detta], sök hjälp från Gud och tappa inte modet. Om något oangenämt händer dig – säg då inte: ’Om jag hade gjort si eller så hade det eller det hänt i stället.’ Säg hellre: ’Qadarallāhu wa mā shā’a fa‘ala’ (detta är Guds bestämmelse, och Han gör vad Han vill), ty orden ’om bara’ drar igång Satans verk.” (Ṣaḥīḥ Muslim: 2664)
2
Den hjälper människan att bli medveten om sitt egenvärde och försöka komma bort från självgodhet och högdragenhet, ty hon vet att hon inte vet vad som är förutbestämt för henne. Detta får henne att erkänna sin svaghet och sitt behov av Gud, och manar henne att ständigt vända sig till Honom.
Människan blir i allmänhet lite mallig när någonting gott händer henne, och betryckt och nedslagen när någonting dåligt drabbar henne. Tron på ödesbestämmelsen skyddar henne från högdragenhet i goda tider och modfälldhet i svåra tider, ty hon vet att saker och ting sker i enlighet med Guds bestämmelse och förhandskunskap.
3
Den hjälper till att besegra synden avund. En sann troende avundas inte människor för de gåvor Gud skänker dem, ty han vet att det är Gud som har beviljat dem dessa belöningar och att avund mot andra är liktydigt med att motsätta sig Guds bestämmelse.
4
Den fyller den troendes hjärta med mod och stärker hans målmedvetenhet då han ställs inför svårigheter, ty han vet att hans världsliga försörjning och utmätta tid på jorden redan är bestämd av Gudloch att ingenting kommer att hända honom utöver det som Gudlhar föreskrivit för honom.
5
Den ingjuter trons många realiteter i honom. Som en konsekvens söker han ständigt Guds hjälp, sätter sin tillit till Honom efter att ha gjort det som förväntas av honom, och förevisar alltid sitt behov Gudlsom är Den som ger honom stöd för att hålla sig kvar på den rätta vägen
6
Den ger honom tillförsikt och fyller hans hjärta med lugn och förnöjsamhet, ty han vet att det som har gått honom förbi inte var avsett att drabba honom, och att det som har drabbat honom inte var avsett att gå honom förbi.
